Jag är absolut nyficken och vill gärna veta, om jag är ensam med den här känslan eller om det finns flera som jag. Det händer inte så ofta, men det händer!
Dock vad menar jag?! Det handlar om språket.
I början var det absolut ovanligt och konstigt att kommunicera på svenska. Det känner vi alla, eller hur? Orden räckte inte till och allt var besvärligt och jobbigt att yttra sig på ett bra sätt. Man behövde flera tankepauser, sin ordbok och bra öron. Vilken tur också, att det fanns sfi, komvux och olika hobbies, för att lära sig det svenska språket.
Hela tiden måste jag klara mig på svenska under veckan - och det var bra så! Dessutom var det min önskan att integrera mig mer och mer och särskilt arbetslivet krävte svenska. Då är det alltså inte underligt, att det svenska språket bler mer vanligare än den tyska. Nu måste jag också berätta, att jag inte hade letat efter mina landsmän, för att kunna fortsätta prata tyska. Bara med min familj, som fortfarande lever i Tyskland och jag ringer ibland dit, och med min sambo snackar jag tyska på helgarna. Man kan säga, att jag lever i två olika världar.
Men det händer, även om inte så ofta, att man träffar på andra tyskar och sedan blir det en roligt grej!
Hos ICA träffade min sambo och jag på en tysk kvinna, som var så glad att möta oss. Hon hade hört, som vi pratade tyska med varandra och började ett samtal på tyska. Mitt huvud försökte sortera situationen och min tunga gav sitt bästa att ordna alla ord och bokstäver, men det ville inte så bra fungera. Plötsligen kände det så, att det var enklare att samtala på svenska istället av tyska. Mina tyska meningar var en katastrof! Jag kunde mena att ha hört en röst i mitt huvud: du är i Sverige! Alla prata svenska här! Fan, snacka svenska! Jag var så glad, när vi kunde dra vidare. Den nästa gången försökte jag inte igen det, utan började direkt svara på svenska.
Men även om en svensk person ber mig att säga något på tyska, hittar jag inte alla rätta ord och uttalet blir krångligt på grund av tanken: du är i Sverige! Här språkar alla svenska!
För några veckor sedan träffade jag på en annan tysk kvinna, som var som jag. Hon pratar bara tyska med sin dotter och med alla andra svenska. Vi hade väldigt snabbt kommit i överens, att vi inte försökte först prata tyska med varandra. Vi kände oss så väl att kommunicera på svenska.
Nu kommer det också mer och mer, att jag inte avbryter min språkvana, när min sambo kommer hem. Han kan ju väl svenska! Men för honom är det fortfarande ovanligt att snacka svenska med mig, så att vi återkommer snabbt på tyska. Dock märker jag, hur jag blandar tyskan mer och mer med svenskan. En väldig spännande process!
Känner ni igen det! Jag läser gärna era berättelser!
